Japanen

Såg lite fram emot att gå till Lindängen och träffa folk. Jag och Joel gick dit tillsammans efter att Pernilla hade tömt mig på blod. Fick dessutom med mig massa smörgåsar från blodcentralen för att de stängde.
Men när Joel och jag kommer traskandes tillsammans är det typ tio människor som glatt ropar "Joel!" och går och hälsar på honom. Efter några minuter säger de hej till mig. And that's it. Sen när blev jag så oviktig och betydelselös att man inte ens anstränger sig att hälsa på mig.
Jag vill inte. Vill inte må så här. Orkar inte göra ngt. Kommer hem på dagarna och gråter. Gråter mig till sömns. Känner mig så betydelselös och ersatt. Känns som att ngn klättrar upp på min plats och knuffar ner mig. Jag kanske inte var högst upp, men jag trivdes där. Ngn tar min plats och jag märkte inte vem som knuffade. Och hur hittar man vägen upp igen? Det är ju bara lodräta väggar uppåt. Allt jag kan göra är att titta uppåt och se hur det är där.

Hellre vara vem som helst än ingen alls.