Japanen

Jag minns den tid då jag hade en telefon lika stor och tung som en tegelsten. Jag minns hur jag och mina kompisar i klassen förvarade våra hopvikta sedlar under skalet på baksidan, vid batteriet. Och så kanske man glömde bort det och nån vecka senare hittade pengarna där. En gång hittade jag en femhundralapp. Då blev jag glad.

Det var den gamla goda tiden det.

Nån annan som har något dumt minne om gamla saker?

God Jul på er alla!

Själv sitter jag här vid datorn med en sällskapssjuk katt i knät. Marie och Mattias är nere och nattar Malte. Detta har hittills varit en mysig jul. Snart ska vi fortsätta mysa.

Igår fick jag mail från allas vårt kära SL, som vi älskar att hata.
Jag hade tidigare klagat på att de inte talat om var buss 760 gick från eftersom att dess ordinarie hållplats är avspärrad men informationstavlan sa att den gick från hållplats F (alltså som vanligt).
I mailet jag fick igår påstod de att "kunden har missuppfattat vad som står på infotavlan" och "det står klart och tydligt att..." och det gör mig så arg. Nu står det kanske som det ska men de första dagarna stod det inte ett skit och det är väl ändå då det är som viktigast att gå ut med information om förändringarna?! Och sen svarar de som om jag vore en idiot som inte fattar vad det står!

Sen kommer jag till jobbet och det blir ännu mer kaotiskt. Adventsfika my ass! Det blev världens missförståd, jag blev arg på fel människa, alla i teamet blev sura på varandra (eller ja, alla blev sura på Kalevi som i sin tur blev sur på oss), jag blev så arg att jag tog på mig jackan och gick ner till vattnet och gick. Och lät några tårar falla. Var säkert borta en halvtimme men de flesta förstod. Jag sa det också som jag kände att "här är det meningen att jag ska göra allting och så får jag inte reda på nånting".
När jag fick reda på att det var ett misstag och att allt egentligen var Kalevis fel gick jag och bad om ursäkt till den människa jag först blivit sur på och låtit ganska otrevlig mot. Men jag tror inte att hon hade uppfattat det så men man bör ju ändå be om ursäkt. Världens röra och jag är ändå inte på fötter efter händelsen.

---

Läs inte om du inte vill höra mitt vanliga gnäll!

Igår hade jag tänkt städa, duscha och göra massa, men när jag kom hem från middag på stan med Jonna och en promenad var jag ganska ledsen och satt framför TVn utan att tänka på vad jag tittade på. Grät lite och mådde skit. Sju veckor nu! Det är ju helt sjukt. Allt han sa var tydligen bara skit. Det betydde inget. Allt snacka mo att jag var hans bästa vän var en stor lögn. Man märker väl ändå om man inte träffat eller pratat med sin bästa vän på sju månader, speciellt om den talat om att den är ledsen och behöver sin vän. För det gör jag. Jag är jätteledsen och behöver en vän. En vän!

Jag skulle vilja begå självmord, säga att det var hans fel och sen sväva runt och se hur han reagerade. Se om det berörde honom alls och hur han skulle reagera. Fast det skulle nog ändå kännas bättre att bara knäa honom väldigt hårt. Jag har gett upp tanken på att slå sönder näsan på honom. Det skulle bara se äckligt ut. Självmord var nog inte heller en så bra idé. Mamma trodde iaf inte att det där med svävandet skulle funka. Dumma mamma.^^ Men knäa honom hårdare än ever känner jag fortfarande väldigt starkt för att göra.

Men nä, jag ska nog ge upp de tankarna. Både mamma och Jonna är nog ganska kloka. Mamma sa att han kanske inte ringde för att han var rädd att bli utskälld. Så jag ska nog låta bli att skälla på honom överhuvudtaget. Men vad ska jag göra då? Bara säga "Hej. Jag är ledsen"?? Vad ska jag göra och vad ska jag säga för något? Har han någon anledning till att göra såhär? Han har ju inte det. Ursäkter som att han har mycket i skolan, mycket på jobbet, flickvän som vill vara med honom jämt och så massa *** hölöbor som han hellre vill umgås och supa tillsammans med är inte godkända anledningar till att inte höra av sig på sju veckor.

Jag hatar honom! Det här sitter djupt.

Jag mår inte bra idag. Det känns som att allt går emot mig. Dessutom ska alla på julfest. Ångrar nästan att jag inte ska med, men det var ju redan bestämt att A-S, Peter och Willow skulle till oss och A-S fått ledigt. Men det hade varit kul. Sett alla utanför jobbet liksom. Iaf vissa. fast det är många som inte ska med. Många roliga som inte ska med. Men ändå. Fått bli en del av det hela eller vad man säger. Nu känns det som att jag håller mig utanför även fast det inte är så. Hade inte syrran kommit hade jag lätt följt med. =(

Dessutom ser inte största delen av helgen ut att bli så kul heller. Ikväll blir det ju middag och så. Men imorgon händer inte ett skit. Enda roliga är söndag eftermiddag och kväll - Luciakonsert i Globlen och sen ut och äta på Tre santi med hela familjen - myyyys!

Kanske ska åka till Estland också. Fast inte i helgen då. Mars/april en vecka. Sofies projektarbete. Så det blir massa läskigt folk. fast jag har inte riktigt fått reda på vad det handlar om än. Så jag har ingen aning om vad det kommer att innebära eller vad det ens handlar om riktigt. Känns mest som att det segar ur. Men jag vill ändå följa med - om det är intressant. :S

Jag som trodde att jag hade blivit en del av UG. Nu känner jag mig inte ens välkommen där längre. Tydligen ska de till Sthlm imorgon. Det fick jag veta av Sofie - idag. Och inte bara det utan så fort det är ngt happening på g får jag antingen reda på det genom henne eller Daniel. Alla får lappar hem i brevlådan utom just jag. Börjar (jag är ärlig faktiskt) kännas som mobbing.

Jag blir ledsen.

Veteranerna på jobbet, de som arbetat på Sergel sedan begynnelsen, gick på förmiddagen lussetåg på hela företaget och sjöng sin egen Sergelsång, melodi: Midnatt råder. De traskade runt i nattlinnen, glitter, horn och tomtedräkt på alla avdelningar och bjöd på glögg, lussekissar (som var köpta på Wallins och jättesmarriga) och pepparkakor. En riktig, italiensk lucia hade de t.o.m.

Med allt detta ville jag bara berätta att jag haft en mysdag på jobbet (och även ett möte med min teamledare Niklas) och mestadels dryckit glögg. Tioprocentig. =)

Vad har ni gjort idag?

På fredag firar jag sex veckor. Jag tar nog livet av mig då.

Okej, den hemlighet jag hade för över en månad sen gick inte så bra. Trodde att jag skulle kunna ge mina bloggläsare besked samma vecka, alltså inom tre/fyra dagar. Sorry...

Fick ju som sagt reda på det för över en månad sen. Jag väntade bara på att få det bekräftat. Tyvärr har jag ännu inte fått det bekräftat fast det skulle ta mindre än en vecka.

Ralfh (min chef - tror jag) ko och pratade med mig. "Jag vet inte om någon har pratat med dig om det här. Vi hade tänkt förlänga din anställning här (konstpaus) ett halvår. Om du vill." Visst, tänkte jag, glad över att slippa få reda på torsdagen eller fredagen om jag skulle få jobba en vecka till. När jag haft så sedan september har man börjat tröttna. Men bär på en inre oro. Tror ni förstår vad jag menar.
Ralfh sa dagen efter att det var klart till "99 komma.... fem procent" att jag skulle få stanna till maj och att det nu bara var några formaliteter kvar. VD:n och HR (personalavdelningen) skulle skriva på. Jag väntade och väntade och när ca två veckor hade gått frågade jag Ralfh som sa att han inte fått någon bekräftelse från HR.
När jag träffade Anette (från HR) i matsalen frågade hon om Ralfh hade sagt ngt till mig om hur det skulle bli. Men det hade han ju inte. Sen sa hon att hon skrivit att jag skulle jobba året ut men att hon inte kunde säga mer eftersom att hon inte hade fått något underlag från Ralfh.

Så ja, troligtvis jobbar jag här till maj. Men det är ju inte helt klart och jag vill inte ropa hej innan jag hoppat över bäcken, som ordspråket så fint beskriver det.

Tycker att det är tråkigt att de inte kan ge mig ett besked - det tycker jag faktiskt att de är skyldiga mig. Men jag vill inte heller gå omkring och tjata på dem. Jag tycker att de borde sköta sina arbetsuppgifter utan min hjälp, eller iaf utan mitt tjat!

Märkte till min stora förtret att jag inte alls, som jag trodde, hade berättat för er om Tanten som inte ville bli förkyld. Drar denna story nu istället.

För några veckor sedan när jag och min mor en tidig morgon satt på pendeltåget mot Stockholm och Märsta klev det på en väldigt snörvlig äldre dam. Hon ställde sig och hostade och snörvlade nästan rakt på en annan dam som satt i ett hörn och läste tidningen. Den sittande damen blev helt till sig och bytte plats och sa lite menande till den snörvlande damen (som kastade ett frågande öga på den sittande damen) 'Jag vill inte bli förkyld!' och samtidigt gav henne en irriterad blick. Tillbaka fick hon en väldigt spydig kommentar: 'Jag tror inte det biter på sånna som du!'

Där satt jag, på andra sidan mittgångn, nästan i chocktillstånd (åtminståne med munnen på vid gavel). Hur kan man bete sig på detta sätt? Självklart vill man inte att någon ska komma och snörvla en rakt upp i ansiktet när man sitter och läser tidningen på tåget på väg till jobbet en tidig morgon! Något pendeltågsvett får det väl lov att vara!

Detta var historen för denna gång. Maybe I'll be back with more info om Tågfolket.

I lördags, någon timme efter att jag hade dammsugit, såg jag att jag hade ett missat samtal. 0611... Skumt. Slår upp det på hitta.se och ser att det är från Härnösand och alltså MÅSTE ha ngt med Sabine (en klasskompis från P-hagentiden) att göra.

På söndagen ringde detta nummer igen. Det var Daniel, en av Sabines kollegor, som undrade om jag kunde tänka mig att vara med på en undersökning om läkemedelsbipacksedlar. Det skulle vara en typ av läsförståelse för att se om 'vanligt' folk förstod det som stod i bipacksedeln. Inga smakprov eller annat läskigt. Detta skulle utföras i centrala Stockholm och beräknad tid var ungefär femtio minuter. För detta skulle jag få 300 kr. Självklart ställer man upp!

Idag ringde han igen och sa att en (av tio) som skulle utföra testet idag hade avbokat och jag fick hoppa in. Så efter jobbet tog jag mig ner under jorden och försvann i ett trångt tåg till Hötorget.

Klev in och skakade hand med Staffan på företagen Sofus och sedan fick jag en kopp kaffe (ja, everybody, jag tog en kopp kaffe) och gjorde testet som gick ut på att läsa en bipacksedel och samtidigt svara på 18 frågor. Det gick ganska smärtfritt och drygt 40 min senare klev jag ut i regnet 300 kr rikare.

Sen att jag fick åka gammalt tåg hem och att det dessutom var sex minuter sent OCH att poddisen dog dödade inte min glädje. 300 kr - wow. Jag är rik! Nästan...

Så.. jag får väl tacka Sabine för de 300 kronorna. Lite hennes förtjänst är det ju eftersom att Daniel fick mitt nummer av henne. Tackar (tackor?) och bockar!

Det värmer när en människa från ett helt annat arbetsteam på jobbet kommer och frågar hur man mår och säger att man har varit saknad och sedan säger att det syntes runtomkring att man var borta.
En sån där liten liten sak som man blir så glad av!

Kliver som vilken arbetsdag som helt på tåget i Östertälje. Denna morgon var tåget ovanligt packat med folk och jag slår mig ner brevid min mamma längst bak i tåket. Hamnar olycklitvis brevid en kvinna som sitter som en hösäck - om inte ännu värre. Hennes jacka hhar åkt av och ligger gömd bakom hennes rumpa, vilket är anledningen till att hon sitter halvt ute i gången. Eller rättare sagt att hon bara sitter på halva sätet - om ens det - och henns knän är så långt ute att de slår i mina varje gång hon rör på sig.
     Vad gör man? Ska man säga till denna kvinna att 'sätt dig ordentligt, kvinna' vilket jag personligen tycker känns lite jobbigt. Jag anser att man inte sk abehöva uppfostra folk i hur man sitter och uppför sig på ett pendeltåg. Det borde man väl ändå kunna lista ut själv?! Så därför säger jag inget. Jag låter mina ondaste blickar tala sitt eget språk men i efterhand kan jag erkänna att det inte fungerade något vidare. Men jag tycker faktiskt inte att man borde behöva säga till att 'ursäkta, men sitt inte på mig tack'!

På andra sidan gången sitter också tre lustiga (eller kanske olustiga) människor. En väldigt liten sak som sitter och sminkar sig hela vägen från Östertälje till Flemmingsberg. Hon såg likadan ut när hon började som när hon plockade ner sina produkter, som hon förresten väldigt fint radat upp på kanten som finns på de icke längre nya tågen. Brevid henne sitter en lite större sak och vräker först i sig en macka och sen en lussekatt innan hon också börjar sminka sig. Mitt emot dessa tjejer sitter 'tanten som inte vill bli förkyld' som jag kanske berättat om(?). Hon läser sin tidning och ser snobbig ut.

Jag tycker mindre och mindre om att pendla!