Japanen

Det finns stunder som man aldrig glömmer. Stunder man alltid vill tillbaka till. Som i somras. Egentligen var det inget speciellt då, men det blev speciellt efteråt.
Sara och jag satt på berget i kvällssolen och tittade mot centrum, mot skogen och på alla båtar som gick i kanalen. Vi anförtrodde varandra saker som låg oss närmast om hjärtat, både jobbiga och underbara saker. Ytterligare ett steg framåt i vänskapen, om man nu kan uttrycka det så.
Men solen gick ner, och stunden försvann. Nu finns bara det kvar that will last forever *försöker låta poetisk*. Alltså minnena och en underbar vänskap. Och en bild tagen med min telefon.