Ensammast i hela världen
Ingen hör, ingen ser. Finns jag ens?
Blev riktigt ledsen idag på UG. Berättade för Joel att hur jag kände angående vår vänskap. Om vi nu har ngn kvar. Berättade även att han är den som sårat mig mest - någonsin - och att jag inte skulle orka kämpa om det skulle fortsätta vara såhär. Jag klarar inte av att bli sårad så mkt igen! All respons jag fick från honom var ett "jahapp" och så ryckte han på axlarna.
Gick först in till Frans som var i köket men jag var så nära gråten att jag gick ner till kryptan. Satte mig i mörkret på en madrass och då bara kom gråten. Jag har förlorat min bästa vän. Sånt känns, kan jag berätta. Och det är inte alls som när man var tio år och gav tillbaka kompishjärtat man delade med sin bästa vän. Nu är det ens riktiga hjärta som är halvt. Som aldrig kommer att bli riktigt helt igen. Så många tårar som jag grät denna kväll visste jag inte ens att jag hade. Jag satt där och grät tills tårarna tog slut.
Efter ett tag kom Daniel ner och satte sig brevid mig och efter bara ngn minut kom även Sofie. Märkte det inte först, men sen hörde jag hur ngn pratade med mig. Jag kände mig helt förlamad. Satt där rätt länge tror jag och stirrade mest bara rakt fram och svarade inte på tilltal. Jag klarade inte av det. Min hjärna registrerade nog inte ens hälften av vad de sa.
Jag fortsatte gråta.
Joel kom ner för att hämta sin gitarr. han gick in och sa "halloj" och sen vände han och gick upp. Nej nej, här bryr man sig inte...
Efter ett tag kom han ner igen och vi pratade ganska mkt. Kom på nu att Sofie och Daniel var där under hela samtalet. Hoppas jag inte sa något för privat eller så. Tror mest att jag beskyllde honom för att skita helt i mig och säga elaka saker till honom. Sanningen om vad jag kände, iofs, men elakt lär det ha varit. Som sagt, jag är väldigt bra på att göra människor i min omgivning ledsen när jag lägger den sidan till.
Satt kvar till fyra då jag cyklade hem ensam i kylan. Och nu ska jag gå upp om tre timmar.
Insidan
Saker och ting
är inte vad de ser ut att vara.
Ett skratt behöver inte betyda
att man är glad.
Dolda känslor som ingen ser,
tårar och förtvivlade skrik,
på insidan.
kanske kan va så xD ja jag vet, jag vart mindre glad när jag kom på det. haha
Jag vet hur det känns att inte kunna svara, att inte kunna prata, att inte orka. Jobbigt...
Hur vet du det? När fick du den erfarenheten?
Kan berätta, men inte i en bloggkommentar...
de e svårt att veta hur man ska göra för att göra saker bättre. hur mkt man än vill så går de ibland inte.. sånt e skitjobbigt.
tycker om när du är glad o sprallig, men va inte rädd för att visa att du inte mår bra! de e ju då vi kan hjälpa!
Daniel: MSN?
Sofie: Nä, men folk lessnar ju.
Det är en lång historia, berättar hellre för dig någon gång när vi träffas. Hoppas vi kan göra det snart.
Klart vi kan. Föreslå ngn dag du. Det är ju du som är mest upptagen av oss nu för tiden. Jag ska leka med Joel på tisdag bara. annars är det bara jobbet inplanerat denna vecka. + KU och UG (höstkonferensen) som vanligt då.
Jag jobbar (tyvärr?) kväll tisdag-onsdag... Så det verkar ju kört ett par dagar frmåt nu då... :( Fram mot helgen kanske?
Ja. Men det var länge sen vi hittade på ngt nu. =( Börjar ju sakna dig!
Lilla vän... Så bra att du har Sofie och Daniel i alla fall! Jag finns också om du skulle behöva en hand att hålla i, en famn att krama om eller ett öra som lyssnar. Jag hoppas du vet det. För i mina ögon är enormt värdefull! Kramar, Guds välsignelse.