Japanen

Jag har ju förut funderat på att bli socionom eller ngt åt det hållet. Men det skulle ALDRIG gå! Jag tar allt så personligt. Om ngn av mina vänner är ledsen blir jag också det. Ibland blir det t.o.m. så att jag hänger upp mig på det längre än mina vänner.

Exempel:
En kille som en kompis var intresserad av (de var intresserade av varandra både två ett tag) dissade henne och hon var jätteledsen och självklart blev jag också det. En vecka senare hade hon kommit över honom men jag hade ännu inte gjort det. Jag var liksom kär i honom åt henne eller vad man ska säga. Jag vet att det låter skumt men jag tror att det är för att jag, iaf försöker, sätta mig in i det som andra har på hjärtat och att jag bryr mig så väldigt.

En annan sak är det här med Jonnas oro/nervositet över operationen. Det har slutat med att jag är skitnervös. Kanske inte så jättemycket, jag är helt övertygad över att det kommer att gå bra trots allt Rickard sagt.

När Elisabeth skulle börja i ny klass efter att ha spenderat ett år i Australien var jag jättenervös hela dagen. Och dagen efter och tills jag träffade henne igen.

Rosannas dans och jobbbekymmer gör att jag blir frustrerad och helt jätteupprörd! Gick med mamma till jobbet förra veckan. Vi gick helt tysta tills jag säger ngt i stil med "det måste fixa sig" varpå hon såg ut som ett frågetecken. Då hade jag gått och tänkt på det ända från tåget, dvs ca tio minuter utan att ha tänkt på att jag tänkte på det. Och så är det så frustrerande när man inte hittar en lösning!

---

Jag tror inte att det är bra att bli för insatt i andras problem. Iaf inte för mig... Men ta inte det här som att jag inte vill veta ngt eller att ni ska sluta anförtro er åt mig. Jag älskar er och vill verkligen veta allt som händer. Jag bryr mig verkligen!

---