Japanen

Känner mig nog lite överkörd, både igår på mitt första Estlandsmöte och idag då Anneli var sjuk och jag skulle få ha posten.

För er som inte vet det kan jag berätta att jag ska till Estland en vecka i mars/april med ABF och ett gäng från Colin (lek och lär) som ska göra sitt projektarbete där. Första mötet jag var med på vra igår och med var även Sofie, Anneli (från ABF), Anna, Julia, Marie, Erika, Melina, Robin och Robin.
Vi pratade lite om vad alla hade gjort, skulle göra, hur vi ska lägga upp det och annat som kom upp. Bl.a. är det två platser över som ska fyllas. Marie sa att hennes syster var intresserad av att följa med. Men då kom diskussionen upp om att Ida och Tim kanske ska med. Då blev det så krångligt och verkligen ALLT blev plötsligt helt omöjligt. Skulle Ida med eller inte? Hm, det fick Johan ta. Punkt slut ungefär. Jag förstår inte varför inte bara nån av oss kunde ringt henne på en gång och frågade. Jag tycker inte att allt ska hänga på Johan så länge nån annan kan fråga. Aja, allt blev bara krångligt. Och "Tim-problemet" (stackarn, vilket smeknamn) diskuterades det också om. Hans ex, Sofia, som inte heller var där igår, hade tydligen inte velat att han skulle få följa med (men det var ändå inte helt klart) och Anneli hade tydligen låtit henne bestämma om han skulle få följa med eller inte. Och det förstår jag inte riktigt. Då kan ju lika gärna jag börja tjura och säga att jag inte vill ha med Sanna (Maries syster) eller så. Jag tycker inte att en hel grupps utformning ska bero på en enda person. Samtidigt förstår jag att hon kanske inte vill åka med sitt ex. Men hur våldsamt var det där uppbrottet egentligen? Eller är hon bara en väldigt osympatisk person? Man skulle ju kunna rösta hur många som vill att Tim ska med, inte vill att han ska med, de som tycker att det är okej och de som skiter i det helt. Jag tror faktiskt att vi vinner. Det blev ganska rörigt allt det här, men jag måste få ur mig alla småsaker jag störde mig på. Och här kommer en till (haha orka radbyten): Jag frågade om tiden vi skulle ses: varje tisdag kl 17-1930. Hm... Jag vill inte sluta tidigare varje vecka - det känns inte schysst. Jag frågade om vi inte kunde börja kl 18 men alla blev kinkiga och sa att de inte skulle kunna/hinna plugga efteråt då (orka plugga varje dag liksom) så det blev kl 17 och jag får alltså komma en timme senare varje dag. Jag förstår ju hur de tänker men helt plötsligt känner jag mig väldigt oviktig och som att vad jag känner inte spelar så stor roll i allt det där. Lite synd, för jag hade sett fram emot det. Lite senare beslutas det att Anneli varje gång ska innleda med att ha ett föredrag i en halvtimme. Alltså kommer jag att missa varenda föredrag... Känns inte så bra. Påpekade det och då lät det mest "men du kanske kan sluta tidigare ibland". Men ingen fattar ju hur det är att behöva jobba över en annan dag och komma hem efter åtta på kvällen och inte ätit nåt sen lunch, bara jobba jobba jobba. Bara Melina verkade förstående och sa att de extratimmarna man jobbar en dag är skitjobba. Men jag får väl leva med att vara oviktig då.^^

På jobbet då. Gunilla är hemma i ca åtta veckor pga av halkan (hon halkade och fick en spricka i fotleden) som var för ngn vecka sen. Och idag var Anneli hemma för vab. Alltså fanns det ingen som kunde ta hand om posten och då skulle jag få göra det med guidning från Anneli via telefon. Men då hade Kalevi redan börjat sortera posten (utan instruktioner från Anneli) så allt blev kaos. Det blev till fel våning, fel person (det som det ej stod namn på) och jag kände mig ganska överkörd. Jag skulle få ta posten med instruktioner men då har han redan börjar förstöra allt. Visst, han ville väl väl, men man kanske inte ska ge sig in på saker men inte kan utan att be om hjälp. Sen kom S-G och började "hjälpa till" också. Blev lite sur för det var ju sagt att jag skulle ta det med instrutioner. Och hade jag frågor var det bara att ringa henne. Är det typiskt män att vägra fråga om hjälp eller? Allt kom ut i postfacken iaf men jag var helt slutkörd vid lunch. Tog en promenad vid vattnet också. Kände att jag behövde komma ifrån och varva ner. Nu har jag gjort så mycket jag kunnat av Annelis arbete och lite av mitt. Men några kaffevarv har jag inte hunnit med. Är det nån som klagar på att de inte fått kaffe idag skulle jag nog bli sur. Att de har mage att kräva kaffe när jag jobbar två heltidtsjänster på åtta timmar - utan minsta rast (förutom lunch)! Och nästan utan lön också.... Men det var faktiskt roligt att lära sig mer med posten. Öppna kuvert, sortera, kuvertera, plomblera osv. Fast det hade varit lättare om det inte varit över telefon.

Rörig dag det här och jag var lite tjurig innan lunch eftersom att jag inte ätit så mkt. Usch. Stressen gnager och alla klagar, inklusive mig själv.