Mobbing
Tragiskt att ens barndom ska få spela in i resten av ens liv. Ja, åtminståne då man inte hade en särskilt trevlig sådan då.
Lustigt hur mycket som folk vet, som vuxna ser, men som sedan alla vänder ryggen mot. De vet att det förekommer bakom dem, de ser det fortfarande i ögonvrån, oavsett vilket håll de vänder sig åt. För det är oundvikligt.
Alla vet.
Ingen gör något.
Ni kan ju gissa vem jag tänker på när det snackas om detta... Ganska obvious... Jag är glad att de i alla fall uptäckte Viktor. Någon såg honom. Tack!
Om det är något som jag mår illa av är det just detta just för att det utspelats så nära mig. Det blir så personligt. Jag såg de som valde att inte se.
Ingen flyttar på de som orsakar detta. Det är bara de som blir utsatta som blir tvingade att flytta. Är inte det att låta dem vinna då?
Orkar inte skriva mer om det här nu. Blir bara arg. Gör det även mig till en av de som blundar?
Artikeln om Viktor kan du läsa nedan. LTs sida är dum och jag fattar inte hur man länkar just den artikeln iom att jag inte fattar hur man går in på den artikeln...
| 2008-06-19 |
| Mobbarna knäckte Viktor |
| SALTSKOG Glåpord, slag och sparkar - mobbningen fick Viktor, 11, att vilja ta sitt liv. - Jag önskar att skolan gjort mer, säger han. Men när allt såg som mörkast ut dök hjälpen upp. Redan när Viktor, 11, började i ettan startade mobbningen på Stålhamraskolan. Han kom hem och grät efter att ha blivit retad och slagen. - Jag vill helst inte slå tillbaka, säger han. Viktors pappa begav sig flera gånger till skolan för att lösa problemet. - Jag har begärt att få ett möte med mobbarna och deras föräldrar flera gånger, men skolan vill inte. Enligt skolan förekommer ingen mobbning, bara "pojkstreck", säger Viktors pappa, Tommy. Åren gick och mobbningen blev värre. Värst var det i trean och fyran. Den fysiska misshandeln trappades upp. Viktor brottades ner och sparkades när han låg ner. Föräldrarna såg hur sonen blev allt mer deprimerad. Tommy berättar: - Det har varit oerhört jobbigt för oss föräldrar också. Vi har varit till skolan flera gånger, och gråtit, men de har inte tagit det på allvar. Men när Viktor såg att vi mådde dåligt slutade han att berätta för oss. Han höll allt inom sig själv, till slut ville han ta sitt liv. Viktors familj försökte byta till Södertälje friskola, men fick ingen plats året därpå. Stålhamraskolan försökte lösa mobbningen genom att låta Viktor byta klass. - Men det blev inte bättre. Den nya klassen höll till alldeles bredvid den tidigare, säger Viktor. Viktor gick ut femman nyligen, åren på Stålhamraskolan känns som ett enda långt gatlopp. Tommy har gjort en anmälan mot Stålhamraskolan till Skolverket. - På något sätt måste Viktor få upprättelse. Men vi vill berätta det här för att andra också ska få veta att hjälp finns att få, säger han. I april 2007 blev det lag på att skolorna skulle ha en plan för att stoppa trakasserier mot elever. En sådan har Stålhamraskolan, trots det förekommer trakasserier. - De utsatta barnens föräldrar vet inte allt vi gör, säger Stålhamraskolans rektor Agneta Larsson. Vad har ni gjort för att stoppa mobbingen? - Vi har varit i kontakt med barnen och deras föräldrar varje gång det inträffat något. Men enligt Viktors föräldrar har ni aldrig kallat till möte med mobbarna och deras föräldrar och heller inte polisanmält? - Vi har varit i kontakt med polisen, men det blev ingen polisanmälan. Det var inte riktigt av den digniteten. Men jag vill inte säga vad vi gjort och inte, det skulle vara att hänga ut enskilda barn och vuxna. Har ni stängt av eller flyttat en mobbare någon gång? - Vi har inte gått så långt, även mobbarna behöver hjälp. Men istället har utsatta barn som Viktor undvikit att gå till skolan på grund av mobbingen, är det rimligt? - Det händer tyvärr. Men jag brukar säga till föräldrarna att släppa barnen till skolan. Det är här det ska lösas, allt annat är ett misslyckande. |
Det enda misslyckandet hos den där skolan är att dom inte fattar hur jävla svårt det är, och hur sjukt långt efteråt man påverkas. Det är 4 år sedan jag slutade i Pershagen, jag har jobb där jag är ansvarig för intervjuare, urvalshantering och just nu är jag personalansvarig då ordinarie är på semester. Jag har en underbar sambo, han tycker om mig precis för den jag är, jag har två katter, snart har jag en lägenhet med GRYMT läge. ÄNDÅ känner jag mig misslyckad och värdelös pga de förbannade svinen som INTE kunde låta mig vara ifred, som inte kunde låta mig leva mitt liv utan att andra ska tala om hur jävla sämst jag är. Jag tvivlar ibland på att jag nånsin kommer kunna komma över dom känslorna, och jag vet att det är lika mycket skolans fel, som de som jävlades. Och vet du, dom har inte ens stake att tala om för mig hur i helvete dom kunde låta det hända.
Det här är typ en av de få frågor som skulle kunna motivera mig att bli politiker. Tyvärr är jag alldeles för hetsig för den uppgiften :)
Håller med. Det är hemsk att se folk blunda för sånt som händer framför näsan på en. Blir även riktigt frusterad när jag inte kan förstå varför man skulle vilja mobba någon, dra ner en människas livslust bara sådär.
Sen vet jag inte riktigt om man kan ge någon som är under 12 det ansvaret eller vad man ska kalla det. Visst pågick det i högstadiet också (den mobbingen jag blev vittne till under hela min grundskoletid) men det hade det nog inte gjort om inte alla "vuxna" i omgivningen/skolan LÅTIT det pågå i låg- och mellanstadiet. Hoppas ni förstår vad jag menar. Och jag tror i detta fall (efter vad jag hört om "den främste" mobbarens föräldrar) att det var ett skrik på hjälp. Ett j**** högt skrik som ingen hörde. Ett skrik som blev ignorerat och som därför någon annan, oskyldig, fick ta all skit för...
Okej, det var lite respons på vad Sofie skrev. Men det känns inte som att jag kan kontra till det Sabine skrev mer än att jag förstår vad du menar. Inte att jag vet hur du känner, det vet bara du, men att jag förstår ATT du känner så. Jag vet ju själv hur mkt JAG blev påverkad av det och då är det inte så svårt att lägga ihop ett + ett och räkna ut att du blev mer påverkad.
Det här är så hemskt... ='( Jag är helt mållös. Det är bara hemskt! Helt enkelt.
Jag kan tala om att Agneta Larsson och Stålhamraskolan fälldes av skolverket ett par år innan Viktor's föräldrar anmälde skolan. Den anmälan var nästan ordagrann med Viktors (jag skrev den själv och har jämfört med Viktors).
Agneta Larsson förbjöd all mobbinghantering och såg till att INGET skriftligt förekom.
När skolverket begärde in dokumenten angående mobbinghanteringen fick dom mina 4 skriftliga anmälningar om mobbing men inte ett enda papper rörande åtgärder under 3 år.
Agneta Larsson blev fråntagen ansvaret av min son och dåvarande rektorn på Hovsjöskolan tog över både ansvar och mobbinghantering vilket resulterade i att mobbingen upphörde efter att föräldrar och elever blev kallade till skolan och en ordentlig utredning utfördes.
Innan beslutet att frånta Agneta Larsson ansvaret för min son så tillsatte elevhälsan en assisten som livvakt åt honom, hon hade till uppgift att skydda honom och skriva dagbok om vad som skedde på skolan.
Efter att assistenten bland annat dokumenterat att min son blev slagen i ansiktet på gymnastiken med följd att läraren skickade ut honom och den som slog honom i omklädningsrummet dit assistenten (en kvinna) inte fick gå så att han blev utsatt för fler sparkar och slag, samt en händelse när min son sitter med assistenten och en elev helt oprovocerat kommer fram och slår honom med en bandyklubba. (ingen utredning av händelserna då Agneta Larsson ansåg detta vara lek som gick över styr).
När Agneta Larsson fick höra av elevhälsan vad assistenten skrivit FÖRBJÖD hon assistenten att skriva något i dagboken som inte hon hade godkännt.
Resultatet av den fällande domen mot skolan iav skolverket blev att ärendet ansågs avslutat och dåvarande verksamhets chefen vägrade att prata med mig mer.
Ary Sjögren