Japanen

När jag kom hem från cykelhajken till Sörkan utanför Nykvarn sprang jag upp, duschade, bytte om och gick ut igen för att cykla till Linnea som fyllde år (egentligen på måndag). När jag kom ut var cykeln bort. Någon har stulit min cykel. Fick typ panik. Ringde mamma "hur kunde du vara så dum att du inte låste den?". Ringde pappa "hur kunde du vara så dum?". Ja, jag är fullt medveten om vilken idiot jag var. Man låser alltid cykeln. Vi bor ju faktiskt i Södertälje.
Jag började gråta. Det hjälper inte att höra att man är dum. Jag vill hellre ha en lösning. Ringde Roddan och sa att de inte skulle vänta på min vid busshållsplatsen p.g.a. detta. Kändes väldigt dumt att gråta i telefon när jag pratade med honom. Jag vet att det är en cykel. Men tänk om det hade varit din iPhone! Han skrattade. Han förstod. Han har också känslor när det kommer till vissa saker.
Ringde polisen och gjorde en anmälan. Vet dock inte hur det kommer att gå med det. Jag hade ju inte ens låst den. Lär inte få ut ngt på försäkringen. Dessutom kommer jag vara handikappad i sommar. Cykeln är liksom min kompis. Som tar mig överallt (på ett icke perverst sätt!!!).

På väg hem från Linnea såg vi en lapp på en lyktstolpe "har någon sett min katt?" och efter att jag hoppade av bussen för att ta en promenad hem kom jag att tänka på den. Att tappa bort en cykel. Och att tappa bort en katt. Är ändå ganska glad att det var cykeln jag blev av med. Hur mycker jag än älskar den, hur bra den än var, hur mkt den än var gjort för mig - så är den alltid ersättbar. Det är inte en katt.

Men såklart är jag ju ändå ledsen fortfarande. Men det hade varit värre om det varit min katt!

R.I.P.